Jag hämtar vardagligen inspiration från olika kulturer när jag jobbar med min stil. Så först hämtade jag inspiration från en av mina favoritkonstnärer Sandra Dieckmann som jag uppfattar är väldigt inspirerad av indianer. Jag gillar verkligen hennes line art och hur hon fyller tomma ytor med fina mönster men också hur hon hittar balansen mellan det och att lämna vissa ytor helt blanka. Hon har också gjort julkort med motiv som är väldigt typiska för hennes stil. Motiv som jag gillar för att de är lite udda och fantasifulla. T.ex. lokatten i lusekofta à indianstil. Nu är det som så att Sandra säljer färdigtryckta sådana här julkort. Men att beställa julkort från utlandets känns lite väl avancerat för min del (miljö, pengar, jante (vad skulle folk tro?! Finns väl bättre att lägga pengar på…)). Det blir till att göra egna julkort om jag ska få lite indiankänsla på julkorten. Jag behöver också vara tidseffektiv. Det fick mig att tänka på en rätt cool teknik jag såg från ett inslag om en modevisning en gång. Betsey Johnsonns kläder hade presenterats med mycket fantasifulla frisyrer där håret färgats i guldfärg med airbrush. Eftersom de hade använt en spetsmall och lagt över frisyerna hade mallen lämnat ett avtryck. Fint. Det bara behövdes kommas ihåg för framtiden. Är också lite line art liksom. Fast omvänt. Hur kombinerar jag dessa två? Jag har hårspray som färgar. Men det blir för kladdigt. Potatistryck..? Så kom snilleblixten. Jag utförde experiment!

Voila!

Nja, indianstilen uteblev, men resultatet blev ändå jättefint så nu delar jag med mig av nyvunna kunskapen.
Det tar ungefär tre minuter att göra ett sådant här kort. Är superenkelt, men kladdigt så skydda möbler med tidningspapper och ha inte finkläderna på. Klicka på bilder i guiden för att förstora.

Detta behövs:
- Fint, kraftigare papper
- Pappersskärare/Sax
- Spetsband/tyg
- Akvarellfärg
- Svamp (typ tvättsvamp) (finns små fina i affärer med målarmaterial)
- Skål med vatten
- Fineliner (tunn tuschpenna)
- Linjal

Jag började med att gå igenom mina lager av finare papper och hittade det här lite tjockare papperet som jag köpt på In-Ex. Det är lite guldglitter i det. Det syns lite på fotot. Huvudsaken är dock att det i verkligheten är vitt och inte blått. Ljuset i min lägenhet just då var väldigt blått. Allt i hemmet gick i en blå skala. I alla fall blir det ett fint skimmer. Eftersom alla ark är i storleken A4 så delade jag dem i 4 delar. Jag använde en papperskärare för detta. Brydde mig inte jättemycket om storleken.

Ok. Teorin är enkel. Lägg valfritt /spetsband/tyg mot korten. Fukta tvättsvampen i vatten. Ta rikligt med färg (arbeta in färgen i tvättsvampen). För mycket vatten förstör pappret och ger ändå inget vidare resultat. Dutta lätt med svampen över spetsen. Täck hela pappret med färg. Blanda gärna färger. Jag tycker i alla fall att det blir finare när färgerna får blandas lite. Men en färg fungerar också. Jag använde naturfärger. Det var ändå bara det jag hade att tillgå :p. Å andra sidan är det nog det här färgspektrat jag hade valt ändå.

Det här kan vara värt att veta.
Oanvänd spets alt. använd men torkad spets lämnar fler blanka områden. Medans en nyligen använd spets snarare lämnar ett färgat tryck på pappret. Tunn spets är inget bra. Jag bestämde mig till slut för att enbart använda den spetsen som hade tjocka blommor på eftersom det var den strukturen som gav finast resultat. De andra bestod av för tunna trådar och lämnade inget eller väldigt litet avtryck. Helt enkelt för att de tunna trådarna inte var stabila nog för trycket från tvättsvampen. De gled bara undan och reslutatet blev ungefär som om jag inte hade använt spetsen alls :(

Kan ändå visa hur det blev med en lite tunnare spets:

Uppe i vänstra hörnet finns ett område som är orange. Där använde jag en alldeles för tunn spets. Den lämnade inget avtryck. Den lite grövre, som syns över nästan hela pappret, var bättre. Tyvärr var det inte ett speciellt juligt mönster. Blev för likt orsmskinnsmönstrat och det vill jag inte skicka till folk på jul. Men sparar mönstret till ett annat tillfälle. Att mönstret är diffust på sina ställen beror på att jag har använt för mycket vatten där.

Sist avslutade jag med att, med hjälp av fineliner och linjal, dra linjer på baksidan av korten så att de såg ut som riktiga vykort. Ni vet linjer för att skriva adress och sånt där…

Tyvärr har Lakrits dödat scannern i en vild och storslagen kamp på höga höjder så ni får nöja er med att jag fotograferar istället, men här är fler resultat:

Tyvärr syns det inte i bilderna men skimret från pappret i kombination med att trycket lämnat ett reptilliknande mönster ger en väldigt häftig effekt.

(DIY = Do It Yourself)

Jag ringer Agria. Det är dags att försäkra marodören. Headsetet på så att jag kan springa mellan dator och arkiv med viktiga papper.
- När är Lakrits född?
- Sommaren 2010
- Har han vart sjuk
- Nej, aldrig.
- Vaccinerad?
- Ja
…

Under tiden som jag pratar i telefon blir katterna fulla med spring och jag märker inte att Vince, mot alla gravitationens lagar, lyckats komma upp på hyllan där jag förvarar alla fjädrar. Hyllan jag trodde skulle vara säker från kattinvasion. Lakrits är, som vanligt, precis överallt. Han har en förmåga att röra sig i ljusets hastighet. Fröken Vitstrumpa är trött på herr Morrhårs intrång på hennes jaktmarker och lägger upp en mästerlig plan för ett bakhåll. Intet ont anande befinner jag mig mitt i en begynnande krigsituation. Mitt emellan två oerhört starka krafter som slåss om den egna rätten till X kvadratcentimeter linoleummatta. Artilleriet anländer. I samma stund som jag avslutar samtalet med Agria viner en marmorvas förbi mitt öra och slår i golvet så som säkerligen alla stora marmorföremål kan tänkas göra. Jag hör grannen under hoppa till. Livet passerar en kort stund i revy. Hade jag bara vart några centimeter åt höger så… Försäkra katterna? Det kanske snararare är jag som ska uppgradera min.

Tack och lov råder fred i lägenheten det mesta av tiden och då brukar Vince och Lakrits vara riktigt goda vänner.

Senast jag såg dem var i februari 2005 och jag var 16 år gammal. Inte speciellt van hårdrockskonsertbesökare – så det kändes hur heligt som helst. Egentligen har jag väldigt svårt för sångerskor eftersom jag tycker att de flesta idag låter likadant och inte speciellt bra alls. Sharon den Adel är dock alltid en topp tre av bästa sångröster som finns. Tycker jag i alla fall, men vi är nog många som är överens. Det är få som har en sådan förmåga, som hon har, att kontrollera sitt instrument. Än färre som är begåvade med en så övernaturligt vacker röst!

Här finns för övrigt en några jättekul recensioner från konserten 2005. Båda nämner den då väldigt unga publiken vilket kan vara intressant att relatera till att konserten 2011 hade en betydlig högre genomsnittsålder.
Artrock
Metal Central

För er som inte vet så klassar Within Tempations sig som Gothic Metal. Det är metal korsat med symfonisk musik. Vilket de manifesterade under konserten Black Symphony i Rotterdam, Nederländerna, där de ackompanjerades av Metropole Orchestra. Jag var inte där, men jag hoppas att de gör något liknande igen, för det känns som om det skulle kunna vara en oerhört häftig upplevelse. Mother Earth. Med en kör bestående av munkar :)

Trots detta är de, när det kommer till kritan, inte världens bästa liveband. När jag går på konsert vill jag har något som inte låter precis som studioinspelningen jag redan hört ett antal gånger. Vilket är vad WT gärna gör och då spelar de ändå väldigt lite playback (vissa saker går bara inte att få med sig på turné och då får man bita i det sura äpplet). Jag skulle kunna önska att de i alla fall inte spelar låtarna där det blir extremt tydligt att de måste använda playback – som när de spelade What have you done utan den manliga sångarens närvaro (Keith Caputo). Enda skymten man såg av honom var en bakgrundsfilm som visades på scen. Det blir väldigt konstigt. Därför var det nya tillskottet i bandet, Stefan Helleman, en trevlig överraskning eftersom han lekte lite på scen med sin gitarr och gjorde annat än att låta som studioinspelningen. För Within Temptation består av extremt duktiga musiker och jag vet att de kan slappna av, vara kreativa, ha kul och ge mig något nytt och annorlunda. De ser förvisso ut att ha jättekul och ja, lite lattjar de, men de får gärna göra det mer!

En annan sak som är tråkig är att WT behöver en större scen än Trädgårn! Det är synd att de inte drar mer publik. Deras musik passar verkligen inte i en så liten lokal. Symfoniskt, metal och episkt behöver mer utrymme än såhär.

Förutom att åka runt och turnera gör WT musikvideos med jämna mellanrum och det är något de har blivit bättre på. Från nästan skrattretande Ice Queen (som ändå är en så otroligt bra låt!) till oerhört häftiga videoinspelningarna på senaste plattan The Unforgiving. Här Faster.

Mina favorvit WT-låtar är de tidigaste: Enter, The Dance, Restless, etc. Speciellt The Dance gillar jag eftersom Sharon emellanåt förvrider sin änglaröst och ger den en mer häxliknande karaktär. Jag gillar den dynamiken. Dessutom blir det intressant med kontrasten mellan Sharons vackra sång och Robert Westerholts growlande. Det är inte alltid jag gillar growl, i många fall är det oljud, men här passar det och ger musiken något mer. Tyvärr är videon urusel… Så den tänker jag inte visa här.

Within Temptation finns på Spotify. Lyssna! Som sagt.
Ett av mina topp tre favoritband :)
(Jag måste marknadsföra dem lite så att de kan få en större scen nästa gång. Det bästa är om de kan få med sig Göteborgssymfonikerna också).

Den här killen tycker jag är fantastisk! Dennis Norberg heter han och han är teckenspråkstolk. Han har översatt texten i WT-låten Faster till teckenspråk och har spelat in detta. Underbart! Kolla in hans blogg för fler översättningar.

Vanligtvis brukar jag inte bli så irriterad när det framkommer att direktörer och andra speciella yrkeskategorier tjänar väldigt mycket. Jag förstår att de har jobbat hårt. Vissa har antagligen studerat väldigt länge. Men inte minst har de fått ett företag att gå väldigt bra. Vilket säkerligen är tufft. De har höga positioner vilket gör att de får ta väldigt mycket negativ kritik, men det finns inte många som är villiga att ge dem positiv sådan. Dessa personer arbetar troligtvis mer än 40 timmar i veckan. De har nog inte så mycket fritid. Träffar familjen väldigt sällan. Då är det i alla fall rätt att ha en lite högre lön än andra. Allt det här är vad jag föreställer mig i alla fall. För annars går inte ekvationen ihop. Sen är det klart att man kan diskutera om det inte finns en gräns för hur ofantlig mycket pengar folk ändå kan tjäna.

Det jag stör mig på i det här fallet är styrelseordförandens uttalande människor behöver faktiskt bo. Jag tänker inte rota i vad Nordeas VD har för anledningar att bo på 250 kvadratmeter. Han kanske precis som jag samlar på klaviaturinstrument, men att han har en större samling helt enkelt. Klaviaturer tar plats. Jag har tre på mina 50 kvadrat. Det betyder att jag på 250 kvadrat hade haft plats för femton stycken (Yes! Då får jag äntligen plats med en riktig piporgel!). Jag vill gärna ha fler, men det blir väldigt trångt, så jag får jobba lite så att jag har råd med ett större boende. Eller så är Nordeas VD hobbyakrobat och behöver en massa yta att studsa runt på. Vad vet jag. Oavsett angår det inte mig och han får göra vad han vill med sin personliga yta och med sina pengar. Nja, nu är det inte hans pengar. Det är Nordeas pengar. För i inslaget kommer det fram att det är Nordea som betalar lägenheten. Men hade det vart hans pengar hade jag brytt mig mindre.

Människor behöver faktiskt bo. Ja. Det stämmer! Det finns mängder av människor som behöver bo. Först och främst, det kanske äldsta problemet någonsin på bostadsmarknaden, det finns människor som inte har bo – men som behöver bo och som vill ha bo. Sen finns det människor som är för trångbodda. Inte som jag då, för jag får erkänna att jag lite får skylla mig själv som tryckt in så många instrument i min lilla tvåa. Nej, jag snackar om de stora familjerna, med de många barnen, men som bor i små lägenheter med ett fåtal rum. Där barnen inte kan få studiero nog att läsa sina läxor – för att det helt enkelt inte finns plats för lugn och ro. Där så mycket fritid som möjligt läggs på att hänga på fritidsgården (som inte alltid finns. Då får man hitta ett annat gäng. Nej, häng menar jag. Förlåt). Det finns internationella studenter som kommer hit till Sverige för att läsa på våra universitet och högskolor, men som möts av bostadsbristen som redan drabbar invånarna väldigt hårt. Vad sänder det för signaler till utrikes liksom? Värst av allt är nog ändå situationerna när barn kastas ut på gatan för att deras föräldrar inte klarar ekonomin. Barn behöver bo tryggt.

Nordeas styrelseordförande har slagit huvudet på spiken. Människor behöver faktiskt bo. Så då kanske Nordea också vill satsa på att bygga nya bostäder? Eller kanske rusta upp gamla, slitna bostäder? Finns en hel betongdjungel där ute som behöver rustas upp. Eller så kanske Norde kan satsa pengar på att sänka hyran på de nybyggda lägenheterna, för de är riktigt dyra. Som dessa, i södra guldheden. Jag vet inte vilka Byggvesta m.fl. hade tänkt ska bo där. Man kan kanske tycka att studenter borde gilla läget. Nära både Chalmers och Sahlgrenska etc. Men som ni ser kostar en tvåa på 64 m2 ungefär 300 kronor mindre än vad man, som student, får totalt i CSN-pengar varje månad (CSN = ca 8600 – Hyra= 8300). 300 kronor är nudlar i en månad. Varje månad. Fast det är klart, man kan kanske lyxa till det med en tomat emellanåt. Om man nu inte ska spara de där 300 kronorna till att betala hyran under sommaren. Eftersom det är svårt att få sommarjobb för en del så kanske det är lika bra. För CSN betalar inte hyran. Det är vi studenter som betalar hyran, med egna pengar. Eller ja, lånade pengar. Pengar som vi måste betala tillbaka sen.

Mitt enda bankkonto har jag på Nordea. Jag är väldigt nöjd. Tycker att servicen har vart bra än så länge. Systemet är väldigt användarvänligt. Ja, det sliter verkligen i hjärtat på mig för jag gillar verkligen servicen. Därför är det en stor uppoffring för mig att byta bank. Men jag känner att det är värt. För jag måste dra min gräns. Jag kan inte stödja oseriös verksamhet. För det tycker jag faktiskt att Nordea är i och med detta. Uttalar man sig så kallt och dumt som den här styrelseordföranden har gjort så måste jag som kund säga ifrån. Sen är jag faktiskt trött bonussystemen. Jag känner personer som är anställda på stora företag. Som arbetar mer än 40 timmar i veckan. Som sliter och stressar. Som inte får träffa sina familjer så mycket som de önskar. Därför att chefen inte ids anställa mer personal så att mina vänner kan avlastas. Ändå får de inte en högre lön. Samtidigt har vi en större arbetslöshet än vad vi haft på länge. För att allt handlar om att göra en ekonomisk vinst. Inte human. Nej, det handlar om hur mycket pengar företag omsätter. När ska det handla om hur mycket arbetskraft de omsätter? Folk skulle verkligen behöva avlastas. Engageras i föreningsliv. Utveckla sina intressen. Föräldrar om några behöver mer tid. För de måste dessutom få tid till att uppfostra och umgås med sina barn. Kvalitetstid heter det. För är det inte i slutändan familjen det handlar om..?

Jag ger styrelseordförande Björn Wahlroos och resten av Nordea en vecka på sig (alltså till och med 11-11-11). För jag måste få lite tid till att hitta en bank att flytta till också. Sen kan man inte vara helt kompromisslös heller. För om det nu är som så att herr Wahlroos råkar läsa den här texten (mot alla odds, när grisar flyger och det snöar i juli) och känner sig lite inspirerad. Jamen att investera i bostäder så att andra OCKSÅ kan bo. DET var inte en dum idé. Det ska Nordea göra. Människor behöver faktiskt bo ^^. Och faktiskt investerar pengar i att folk med lite lägre inkomster kan bo och sen meddelar det till mig. Förslagsvis mailar mig. Ja, då kanske jag ändrar mig och tycker att Nordea trots allt är rätt coola.

EDIT: Går också att läsa om på Svenska Dagbladet

Detta har också resulterat i en liten lek jag har hittat på. Varje dag scrollar jag bland klipp jag gillar och bestämmer mig för ett av dem som jag sätter som favorit. Det kan vara vad som helst, bara jag gillar det. Känns rätt trevligt att inte jobba med kriterier som skall uppfyllas eller krav som ska ställas. Att bara gilla, slappna av och inte kräva mer än så. Göra det till ett rätt enkelt nöje, som då heller inte tar speciellt mycket tid, eftersom allt analyserande och inspekterande helt enkelt får utelämnas. Sådär som det var när man var barn. Ni vet. Varför gillar du musik? Vet inte. Ungefär fem minuter tar det. Om ens så mycket. Helt okej paus. Avslappning för tankeprocesserna. En häftig musikvideo, en bra låt, ett komiskt klipp, en gullig elefant, en filosofisk tes, politisk propaganda eller bara något väldigt annorlunda. Det behöver bara vara bra.

Såhär ser det ut än så länge (det fungerar inte för mig att bädda in listan av någon märklig orsak).

Favorit nummer ett är dock:

Nördigt och fint :)

Orgel!
Det är definitivt ett instrument som för många är relaterat till skräck, galenskap och ond bråd död.
Det mest kända orgelstycket är utan tvekan Toccata & Fugue av Johann Sebastian Bach. Tyvärr verkar det här också vara ett av få stycken allmänheten över huvudtaget känner till. Det blir snabbt väldigt uttjatat. Trist, eftersom det är en av Bachs bättre kompositioner, men visst ger det här stycket en del obehagskänslor?

Orgeln är ett instrument som ska ingå i inredningen i spökscenografin. Punkt. Kanske för att förstärka karaktär..?

För till skillnad från cembalon är orgeln också kopplat till galenskap. Det är verkligen de riktigt tokiga som spelar orgel. Om det så är fantomen på operan, ledaren för vampyrsekten eller kapten Nemo. Jag upplever att det är självklart att ett instrument som det här skall behärskas av skräckfigurer och galningar som dessa. Det är väldigt speciellt att spela på ett så stort och kraftfullt instrument. Det krävs mycket mod och resulterar i en känsla av makt. Vad är det här för relation? Symboliserar orgeln makt? För det är heller aldrig vem som helst som spelar orgel. Det är utan tvekan den karaktär som har makt (i de flesta fall antagonisten, men inte alltid (Nemo t.ex)) över protagonisten som också spelar orgel…

Så, vem har makten, den som behärskar eller inte behärskar orgeln? Nja… Makt kan också beskrivas genom att makthavaren helt enkelt tvingar orgelspelaren att spela när helst makthavaren känner för det. I klippet under har vi just ett sådant exempel. Musse Pigg blir tvingad av antagonisten, överstespöket i spökhuset, att spela orgel.

Även Davy Jones, halvantagonisten, i Pirates of the Caribbean spelar orgel. På ett mycket finurligt vis förstås.

Så hur och varför blev orgeln det här? Vad kom först? Att orgel blev skräck eller att skräck blev orgel? Och var det makt innan skräck eller tvärtom? Skräck och makt är en sak. Det är logiskt, men när blev orgel makt?

Det spelas orgel på begravningar. Därav kanske vi kopplar det till död. Men likaså spelas det orgel på bröllop och andra, betydligt trevligare, tillställningar. Jag har läst ett utdrag ur Music in the Horror Film (William Lerner) som hänvisar till användandet av orgel på biografer under stumfilmstiden. Instrumentet skall ha brukats speciellt för att ackompanjera skräckfilm. Ok. Det är förvisso en bit på vägen i min lilla hobbyforskning, men fortfarande så har någon, någon gång, bestämt att orgel passar till skräck. Hur var det innan stumfilmstiden..? Jag tror att det här får bli mitt nästa steg.

Jag har lagt upp en spellista förstås med mer musik som berör ämnet. Måste dock förvarna er. Det är väldigt mycket upprepningar av Toccata & Fugue. Som sagt, det är tydligen ett av få stycken till orgel som folk känner till. Där finns också lite stumfilmer att kolla på. Långa förvisso, men se det mer som tips.

För vad är det för instrument Lurch sätter sig framför när han känner för att vara lite musikalisk? Inte vilket instrument som helst! Det är nästan självklart att det är en cembalo (harpsichord på engelska). Enda andra alternativet som finns är möjligtvis en orgel. Herr och fru Addams är inte ensamma om att uppsaktta att dansa till cembalon. Vampyrerna i filmen The fearless vampire killers gör gärna det med.

Nja. Nu är de här filmerna knappast skräckfilmer och tanken är nog inte heller att de ska vara det, men något vill man ha sagt, eftersom den gemensamma nämnaren än dock är Cembalo.

Så till huvudsaken. Varför cembalo? Några fler instrument brukar användas när man skriver musik på temat levande döda. Orgel och theremin inte minst samt gärna en kör. Eller ska vi fråga oss varför vissa instrument aldrig används. Tvärflöjt? Saxofon? Marimba? Afrikanska trummor? Vad gör att vi kopplar cembalon och orgeln till död? Orgeln är förståeligt med tanke på att den brukar användas vid begravningar, men cembalon..? Så här låter en cembalo när den inte är med i en skräckfilm eller ett skräckspel. Variationer av Mozarts Ah! Vous dirai-de, maman, kanske mer känd här i sverige som Blinka lilla stjärna:

Om vi ändå är inne på Mozart… så kan det låta såhär:

Från filmen Amadeus. En av mina favoritscener.

Kanske är det det som är grejen..? Att vi kopplar ihop cembalon med något gammalt? Mozart levde på 1700-talet. Han skrev musik för cembalo, ett instrument som var väldigt populärt då. Många levande döda, främst vampyrer porträtteras med kläder i rokokostil. Cembalon kanske helt enkelt har hängt med i paketet rokoko=vampyrer..? Hur nu rokoko blev kopplat till vampyrer. Det är en annan vetenskap det.

Exempel på kombinationen rokoko, cembalo och vampyrer är förstås Castlevania.

Just vampyrer och cembalo verkar vara den gyllene kombinationen. Här ett stycke skriven för en av de kanske främsta vampyrerna: Lestat.

Från filmen Interview with the vampire.

I slutändan. Jag vet inte. Jag kan bara spekulera. Men det har vart intressant att skriva det här inlägget. Jag har i alla fall lärt mig en del om cembalon (och vampyrer!) och lyssnat väldigt mycket på olika cembalostycken.

Självklart har jag ordnat en liten spellista på Youtube. Där finns, förutom fortsättningen på avsnittet om Lurch och hans cembalo, ytterligare ett avsnitt när den cembalospelande unge herr Lurch blir radiostjärna! Samt en del spelmusik, filmmusik, cembalomusik och vampyrmusik!

Ett instrument som hörs skulle kunna vara Sitar, men jag är inte säker. Det kan vara något annat. För säkerhetsskull bäddar jag in ett klipp med en sitarspelare. Så kan vi jämföra.

Vad tror ni?

För att återgå till ämnet. Det är nämligen som så att temamusiken för Lothlorien i Sagan om ringen-trilogin också har österländska inslag. Till att börja med är delar av styckets melodi skrivet enligt en harmonisk skala. Allt är inte alltid dur och moll utan det finns fler typer av skalor. Alltså även den harmoniska skalan, som i vissa sammanhang kallas orientalisk då den är väldigt karaktäristisk för orientalisk musik. Lyssnar ni på sången kommer ni att höra att det är enligt den här skalan de sjunger.

Förutom att sången är speciell förekommer det även orientaliska instrument i stycket. Den här gången inte en Sitar utan ett stråkinstrument, men jag vet inte vilket. Det finns två möjliga kandidater som kan ha deltagit och det kan till och med vara som så att båda vart med.

Den första kandidaten är instrumentet Esraj, som alltså är ett indiskt stråkinstrument, som påminner, utseendemässigt, om sitaren. Här spelat av en kille som ser ut som en alv:

Den andra kandidaten är instrumentet Sarangi, som då också är ett indiskt stråkinstrument, men mindre än en Esraj och är heller inte lik denna utseendemässigt. Här spelat av en kille som ser ut som en hobbit:

Det är svårt att hitta information om vilka instrument som representerats på inspelningen av Lothlorien. Inget Howard Shore (kompositör för filmmusiken) direkt lägger ut information om hur som helst.

I alla fall. Min teori är alltså att vi på något sätt liknar österländsk musik med alvisk musik. Varför? Varför hämtar vi inspiration från österländsk kultur när vi bygger upp alvisk miljö? Vad finns i österlandet som skapar den här kopplingen? Alver står väldigt ofta för ljus och läkande krafter. Liv. Harmoni. Vår västerländska bild av österländsk kultur är kanske inte helt olik just detta. Harmoni. Till och med samklang med naturen. Meditation, lugn och ro. Jag gillar det. Jag gillar verkligen dessa liknelser. Så varför inte tydliggöra det? En slags symbolik. Så får vi undermedvetet en klarare bild av vad alverfolket är för några. Informationsförmedling genom musik!

Tyvärr stämmer inte den här teorin. Jag bygger den på egna upplevelser. Två exempel är inte tillräckligt för att min teori ska bli stadig. Men ändå har det hänt. Två oberoende parter har gjort samma slutsats. Så jag gör ett sista försök. Ett halmstrå. Orientaliska toner och spetsiga öron:

Äsch!

På Wikipedia snubblar jag på ett exempel som motsäger min teori. På sidan presenteras ett stycke musik som skall vara typisk för alvmusik i spel och film. Musik som inte alls går i linje med vad jag har skrivit. Varken harmonisk skala eller österländska toner… men meddelandet är detsamma! Genom musiken försöker kompositören tala om vilka alverna är. De är harmoniska. De är ett naturfolk. Och så är de lite heliga av sig. Mer typisk alvmusik finns i Kings Bounty: The Legend (måste dock påpeka att jag tycker att stråkinstrumentet som spelas liknar ljudmässigt en Erhu oerhört mycket). Kompositör: Lind Erebros. Det här är riktigt vackert.

Spellista till dagen inlägg. Alvmusik. Har lagt till mer musik än det jag har presenterat här.

Det var när jag spelade detta spel som jag förstod att det förstås måste finnas olika teman för olika moment i spel. Heroes 3 verkligen kryllar av musik! Olika teman för olika världar. Olika teman för olika typer av terräng. Ett tema för när det är motspelarnas tur. Ett tema för menyn. Flera teman för stridsläge, än fler för kampanjen. Och alla melodier är riktigt bra. Jag har samlat så många som möjligt i en spellista på YouTube förstås.

Kompositörerna i det här fallet heter Paul Anthony Romero, Rob King och Steve Baca. Bara så att ni vet. De har skrivit ytterligare musik för HoMM-serien. Nästan allt faktiskt. Även för MM-serien (Might and Magic). Dock är det väl framförallt Romero som får mest cred för arbetet. Jag vet inte varför. Jag vet inte hur deras arbetsprocess ser ut. Men av någon anledning är det så.

Stycket ovanför spelas ”utomhus”. Alltså när man springer runt med sin hjälte och interagerar med saker. Samtliga stycken är orkestrala. Två återkommande solistinstrument är cello och cembalo. Om jag inte misstar mig kan jag emellanåt även höra andra instrument som sitar, oboe och fagott, men jag tycker att det kan vara svårt ibland att avgöra vilket instrument jag hör. Troligtvis är allt inspelat med synth och knappast med en riktig symfonisk orkester. Speciellt hörs det på stråkarna och kören. Låter för syntetiskt. Fast inte på ett dåligt sätt. Det är fortfarande otroligt bra musik!

För er som inte vet så är Heroes 3 alltså ett turordningsbaserat strategispel (vad nu det betyder..? tänker ni då…) där man väljer att leda en nation. Det finns 8 olika nationstyper att välja mellan och dessa har då olika folkslag. Temat är klassisk fantasy så det man kan välja på är förstås bland annat människor, alver, ödlefolk, levande döda o.s.v. Eftersom de olika folkslagen har olika kulturer så måste de förstås representeras av olika typer av musik. Här finner jag det intressant att man har valt ut vissa instrument och stilar för att karaktärisera grupperna. Förvisso inte unikt, det förekommer i fler medier, men ändå. En slags musiksymbolik som är oerhört spännande. Att den har blivit just som den har blivit. Sitar och harpa med österländska inslag blandat med en känsla av keltiskt för alverna. Kyrkklockor, riktigt gnisslig cello och en hackande cembalo ackompanjerat av en kör från underjorden för de levande döda. Rytmerna påverkar också. Likaså, förstås, tempot. En klar förstärkning av upplevelsen. En rejäl dos fantasi till spelaren. Det som ni får smakprov på nedanför är hur musiken kan låta när man besöker en stad tillhörande viss nation. Först Rampart (alver). Sedan Necropolis (levande döda). Eftersom det är dessa jag har diskuterat.

Stridsmusiken tilltalar mig speciellt. Här har kompositörerna verkligen lyckats! Slagverk som liksom tävlar. Stressar varandra. Snabba stråkar och en skärande flöjt som manar till strid. Det är nästan så att man kan ana ljudet av sköldar och svärd som kolliderar ackompanjerat av av stridshorn och dundret från tusentals fötter och hovar. Lite episkt sådär. Möjlighet att lyssna på ett av fyra stridsstycken som skrivits för spelet:

Men jag är lite vinklad i det här fallet. För mig är det en resa tillbaka till barndomens dagar. Då allt handlade om drakar och magi (inte CSN och Försäkringskassan, men de påminner kanske lite om det). Stressig musik för kniviga tillfällen. Det kanske i själva verket inte alls låter så bra för en utomstående… men jag tycker att här finns inspiration att hämta! Om inget annat så tycker jag att kompositörerna gjort ett utmärkt jobb. Tycker inte ni?
View This Poll

Det hörs i alla fall att de är väl bevandrade i de många elementen. Att de klarar av att skriva dynamisk musik. Att de har en kreativitet att göra nya kombinationer. Att de har kunskap om musikens symbolik (det där med att alver representeras genom österländska toner o.s.v.). Något jag vill lära mig mer om. Något jag redan kan en del om. Jag tänkte skriva om det här, men då blev inlägget för långt, så ni får det i nästa inlägg.

För övrigt var det en god vän till mig som skickade den här till mig härom dagen. Blir lite imponerad (och inspirerad):